Ewelyns Vardag

Orkar inte mer

Nu vette fan nånting längre känns som jag blir förskjuten från ena halvan av min familj. För det första så har inte mina föräldrar kollat med mig att jag mår bra efter den senaste svängen på sjukan. Utan det har tydligen blivit för mycket precis som om det vore mitt fel, att jag skulle orsaka mig själv den smärtan att hamna där. Visst verkligen för jag tycker det är så kul att ligga på sjukhus (inte).
Å de senaste nu så har min "mor" tagit bort mig från sin barn lista på facebook okej jag vet att det är lite töntigt men vadå det är jue ändå ett "statement" i mina ögon. Jag vet inte det var länge sen jag kände att jag var någon som dom var stolt över. Det värsta är att jag inte ens vet vad det är jag har gjort som får dom att ta avstånd från mig. Just nu känns det bara kasst alltihop. Vill just nu inte ha något med dom att göra och varför skulle jag vilja det när dom gör så att jag känner att jag inte är välkommen där ändå. Det värsta är att det går ut över min syster som fortfarande bor där. Visst hon kommer hem till mig så hon träffar mig ändå men hon fyller snart år och som det känns just nu så är ja inte så säker på att jag vill gå dit för att jag inte vill träffa dom men hon ska ha lokal så ja kan gå dit å sätta mig i ett hörn och vara där ett litet tag innan jag sen går hem med barnen för det riktiga firande blir på kvällen i alla fall i mina ögon för då ska vi ut på stan =) de ser ja framemot. Min syster betyder allt för mig så jag kan stå ut med mycket för henne. Men jag tror att hon skulle förstå om jag uteblir från familjedelen av firande om jag verkligen skulle känna att ja inte ville gå. Men då drabbar det barnen däremot och det kan jag inte göra.

Men som sagt känner mig inte så välkommen i deras lilla familj längre och vet inte om jag orkar engagera mig längre heller att hela tiden söka deras bekräftelse på att jag gör något rätt är för krävande psykiskt sett och den mentala kraften har jag inte längre. Det är så mycket annat som kräver så mycket mentalt av mig just nu att jag hellre accepterar att jag inte är en del av dom än försöker kämpa mig tillbaka in i deras acceptans igen. Om dom inte orkar stötta mig längre för olika anledningar så får det stå för dom. Torskar dom kontakten med mig och barnen är det på deras samvete för att dom givit mig kalla handen.

Mer då jo efter förra månadens vab, sjukskrivning, vab å ytterligare sjukskrivning så såg denna månad för jävlig ut rent ut sagt ekonomiskt ser det ut att gå åt helvete nästan en hel månadslön till skulle jag behöva för att lösa allt =( vet inte riktigt hur jag ska lösa det heller får väl snart ställa mig i ett hörn på malmskillnadsgatan och hoppas på att någon kan tycka att jag är intressant nog för att ja ska kunna tjäna en slant. Nu ska jag visserligen inte gå till sånna extrema åtgärder men det är jobbigt när man hamnar i detta läge. Jag hoppas kunna komma på en lösning snarast så jag slipper denna knuten jag har i magen. Har dessutom svårt att sova för att jag bara ligger och grubblar hela tiden. Så slutkontentan är en knut i magen och grubblande på kvällen =( har en del samtal att ringa för att försöka ordna upp saker och ting kanske se om jag kan få skjuta på något till nästa månad å sen se till att inte vara hemma nånting. Förhoppningsvis blir det inga fler vab dagar denna månad har 2 redan. Fast månaden är snart slut så jag tror inte att det blir så mkt mer nu. Får hoppas på att året inte har några fler otäcka överraskningar i bagaget.

Det positiva är fortfarande min älskling där hemma. Han accepterar mitt svängiga humör och blir inte ledsen på mig för det. Han vet att jag har det jobbigt med allt som pågår runt omkring och ger mig utrymme att ta itu med det på egen hand. Detta trots att vi är ett par och ska lösa saker tillsammans så finns det vissa saker men lättare löser på egen hand. Men oavsett så vet han att jag älskar honom så han vet att det jag gör inte är emot honom.

Nä nu har jag skrivit av mig för denna gången får väl se när nästa gång blir ha de så länge....